Olof Eriksson född 1510, Hyngelsböle, Nordmaling


Gustav Vasa

Samtidigt som Gustav Vasa studerade i Uppsala som 14-åring 1510, föddes Olof Eriksson i Hyngelsböle (Hångredtzböle), Nordmaling. Om honom kan man bara gissa sig till hur han levde. Man kan bara anta att han levde som torpare. Som torpare bodde man tillsammans med gårdens djur i det enda rummet som torpet eller gården hade. Där kunde finnas både grisar och getter – och givetvis råttor. Fönstren var täckta av galler eller utspända djurtarmar, och eftersom det ofta inte fanns någon skorsten, var det ofta rökigt och sotigt. Vilket gjorde att det alltid var mörkt inomhus.

Vid Hyngelsböle rinner Lögdeälven vilket förmodligen gjorde överlevnad enklare när man hade tillgång till fisk året runt. Det var då som nu även björnrika trakter.

1510 var  Sverige fortfarande katolskt. Så vår Olof Eriksson var katolik och gick då i Nordmalings kyrka. Den byggdes redan 1480.

Nordmalings kyrka byggd 1480

Vad man däremot vet var att kyrkan spelade en väldigt stor roll för människorna som levde på 1500-talet. Prästen var den enda som hade någon form av utbildning. Men predikan var på latin, ingen vanlig människa förstod något av vad som sades. Det fanns inga bänkar och stolar i kyrkan, församlingen fick stå upp under predikan. Men predikan var i gengäld ganska kort.

Olof Eriksson träffade även han en för oss okänd kvinna som han gifte sig med. Men under Olofs uppväxt hade nu Sverige blivit protestantiskt. Olof och hans fru fick en son 1540 som döptes till Lars Olofsson. Även han levde sitt liv i Hyngelsböle, Nordmaling. Även han som torpare/bonde.

Som torpare/bonde levde man på det som naturen gav svamp, nötter och bär, bröd bakad av rågmjöl, kornmjöl och rovmos var basvaror. Potatis fanns inte förrän på 1850-talet. Mestadels åt man bröd, gröt och välling Människorna på 1500-talet var mer eller minder vegetarianer, mer än två tredjedelar av den mat en person åt under ett år kom från spannmål. Den sista tredjedelen delades mellan fisk och kött i nämnd ordning. Maten röktes, torkades eller saltades för att hållas färsk. Öl var den vanligaste drycken, en vuxen drack ungefär 4 liter öl varje dag. Varje gård bryggde sin egen öl eller mjöd. Bröden man  bakade träddes upp på en stång och hängdes i taket. På så vis höll sig brödet torrt och inga råttor kom åt det.


Typ 1500-tals bröd

Tallrikar existerade inte, utan grytan sattes direkt på bordet och alla hade var sin sked och kniv och åt direkt ur grytan. Till grytan bröt man bröd och åt.

När Lars Olofsson (född 1540)  var ca 33 år 1573, gifte han sig med en för släkten ytterligare en okänd dam.

De fick två söner:

Erich Larsson född ca 1574 Hyngelsböle, Nordmaling
Östen Larsson född ca 1580 Hyngelsböle, Nordmaling

Erich Larsson född 1574, Hyngelsböle, Nordmaling,  †  ca 1645   71 år

Erich Larsson som var Lars Olofssons första son, kom att överta gården 1607 och levde sitt liv i Hyngelsböle, Nordmaling. Redan i slutet på 1500-talet tiden fanns det utländska resenärer som reste runt i olika delar av världen och skrev reseskildringar om vad de såg och upplevde. En man som gjorde det var en borgare från Ulm i Tyskland och hette Samuel Kieschel. Vintern 1589 reste han från Skåne i söder till Stockholm landvägen för att på våren ta sjövägen tillbaka till Tyskland. 1589 slår han följe med ett antal resande köpmän och genom Samuel får man en bild av livet på landet. Samuel skriver följande:

“ Då vi skulle sova, redde vi vår sängplats på golvet. Icke alenast männen med hustrur och barn ligga vintertid i stugan utan också hundar och katter, samt ungboskap såsom lamm, kalvar och getter och duvor finnas där inne.
Och vad som är olustigast, unga grisar som giva en stark lukt ifrån sig och gemenligen hålla till mitt i stugan, och som komma om natten och slicka en i ansiktet, så att för elak smak och stank man förr blir mätt för en ringa penning än av den bästa måltid”

Samuel Kieschel  återkommer till denna för honom fruktansvärda övernattning när han sammanfattar sin resa genom Sverige:

“ Alla trängdes samman i stugan, där elden gjordes upp 3 timmar innan gryningen och rummet blev så varmt att de som var inomhus kunde gå i bara linnet trots att det utomhus var så kallt att små boskapen riskerade att förfrysa och därför fick vara inne”


Illustration av Outhiér 1736 föreställande interiör av hus i Torneå från 1736

När Samuel Kieschel. Beskriver befolkningen återkommer han gång på gång till de svenska kvinnorna: “ Svenskorna drack gärna öl och var vackra som Zigenerskor”.

Det finns fler skildringar om hur Sverige sågs med utländska ögon. Ur en schlesisk adelsmans dagbok i Sverige på 1590-talet , Erik LASSOTA, gjorde anteckningar om det land, där han mot sin vilja kom att vistas någon tid, förtjäna att beröras.

Mannen infångades af svenskar vid Narva och fördes i fängelse till Sverige, men innan han återsändes till sitt fädernesland, gafs honom tillfälle att göra åtskilliga iakttagelser. Landet är fattigt på konstverk — blott »Sankt Göran och draken» i St. Nikolaus beundrar han — men rikt på villebråd, björn, varg, lo, älg, rådjur, räf på berg och i skogar.

Han talar om adelns torftighet på en tid, då adelsmännen börja skapa sig tillnamn, om bönderna, af hvilka många förefalla honom kloka, om gästfriheten på landet, där prästboställen och bondgårdar tjäna som värdshus och värden och värdinnan intaga högsätet med fordran på skyldig vördnad, hvar förutan gästen ej blir väl förplägad.


Illustration av Magalotti 1674 – Baderskor i badstugan

»Stugorna äro låga, och äga ofta blott ett fönster ända upp under det af bräder, björknäfver och jord täckta taket. Främlingar och hemfolk, män och kvinnor sofva om hvarandra i stugan och båda tillsammans i badstugan, så som det ännu sker den dag som i dag är på vissa trakter i Österbotten, där man skulle blifva sedligt upprörd, om någon kände sig generad af denna hederliga och primitiva enkelhet.

Han uttrycker sitt gillande af landets kvinnor, som äro »lätta att tala med» och hvilka, förutom att de koka och spinna, utföra allt bak, all slakt och brygd, »så att det ej finnes särskilda bagare och bryggare». Men han säger också, att »folket i allmänhet är spetsfundigt, arglistigt och misstänksamt, den ene tror ej den andre och ligger mycket åt fylleri». De använda brännvin och öl och »en ört, som kallas pors och som gör en alldeles tung och yr i hufvudet».

När Erik är 31 år 1605 står det i domboken att Erik får böta 40 mark saker för det han emot förbud sålt Cronans skinvaror. 40 mark saker – innebar att han inte behövde betala i mynt utan i saker såsom spannmål etc.

   
1 Mark från 1606


1600-tals gård i Ångermanland – Gammelgården. Så kan Eriks gård ha sett ut.

Någon gång ca 1606 gifter sig Erik 32 år. Även Erik gifter sig med en för oss okänd dam. Kvinnor hade inte så stort värde på den här tiden och var omyndigförklarade. Ändast om en kvinna blev änka blev hon myndig, men gifte hon om sig blev hon omyndigförklarad igen. Kanske det är anledninegn att kvinnors namn inte skrevs in i kyrkoböckerna. Kvinnor fick inte sjunga i kyrkkören i kyrkan. Man använde istället unga pojkar som inte kommit in i puberteten som sopraner.

Lars Eriksson 1607  – Hyngelsböle, Nordmaling
Olof  Eriksson ca 1610 –  Hyngelsböle, Nordmaling          Död 1683 –  73 år
Mårten Eriksson ca 1612 – Hyngelsböle, Nordmaling      Död 1669 –  67 år
Märit Eriksdotter ca 1614  – Hyngelsböle, Nordmaling

*1607 omnämns Erik 33 år som bonde i Hyngelsböle. Förmodligen har han då tagit över sin fars gård. Om det var pga av ålderdom eller dödsfall vet man inte

* 1609 står det i Skjutsfärdslängden att Erich är “knect”.  Förmodligen var Erich  ägare till en sådan här musköt. Denna musköt ( bild nedan) är från 1610.

               
Musköt från ca 1610

Värja från 1600

 År 1611 betalar Erich Larsson 3 daler i Tremarkhjälp och 2 daler i skjutsfärd.  Skjutsfärd innebar att skjutsa Hans Excellens Greffwe Gustav Gustavsson vart han ville åka, när han så behagade.

Erich var även en god granne. När hans närmaste granne Håkan Siulsson hamnade i “nöd” 1611, köpte han av Håkan 10 marker jord, men lät Håkan bruka den. Före 1665 förekom lokala mått i olika landsdelar och samma måttbenämning kunde ha olika innebörd. Därför är det svårt att veta hur mycket mark Erich egentligen köpte av Håkan. Inte förrän 1665 beslutade man om ett enhetligt måttsystem.

År 1618 hamnade grannen Håkan Siulsson i klammeri med rättvisan och döms för hor att mista livet. Straffet var dödsstraff och tingsrätterna dömde också dödsstraff men nästan alltid omvandlade hovrätten straffet till böter. Generellt var bötesbeloppet 80 daler för den gifta och 40 daler för den ogifta. Detta var mycket höga böter som inte alltid kunde betalas. Då omvandlades straffet till kroppsstraff. För kvinnan vanligen spöstraff men för mannen i regel gatlopp. Sex gatlopp motsvarade då 80 daler.( Innebörden av ett gatlopp var att den dömde tvingades springa mellan rader av ett stort antal män som slog med käppar. Ett gatlopp räknades så att man måste springa fram och tillbaka. Det var inte självklart att en människa skulle överleva. Slog man inte hårt nog fick man själv som straff springa gatlopp)  Håkan Siulsson ägde mark så han sålde ytterligare 10 marker jord till Erich efter sin dom 1618 så han kunde betala sina böter. Pigan på gården som han hade ihop det med blev dömd till kyrk tjänst. Håkan Siulsson var en återfallsförbrytare och blev dömd för hor ytterligare tre gånger. Han dömdes till döden tre gånger till. Men som en katt som har nio liv överlevde han dödsstraffen och fick dödsstraffen omvandlade till böter. Han fick böta sammanlagt 280 mark.

Tidsenliga kläder från 1600-talets början.

Erich Larsson med familj, livnärde sig som bonde och år 1620 står följande i boskapslängden om honom: Erik Larsson har 1 häst, 1 stod, 8 kor, 4+2 får, 1 bock,2+2 getter 1 svin. Erich kom nog från en ganska välbeställd familj. Han hade det gott ställt med så mycket djur.  Erich var vad vi idag skullle kalla för affärsman. Han köpte upp mark intill sin egen och gården växte.

Erich fick också mer inflytande i Hyngelsböle, han blev utsedd till nämndeman 1618 och hade den posten till 1640. Erich blir också utnämnd till Tolvman 1618 och 1635, för att bli Tolvman var man tvungen att vara bonde och ha egen jord. Då fick man döma i Häradsrätten och den bestod av just 12 män. De kallades även de 12 Edssvurne.

Fransmannen Charles Ogier reste vintern 1634-35 med den franska ambassadören Claude de Mesme, Greve av Avaux, han var Ogiers överordnande under resan i Dalarna.


Claude de Mesme, Greve av Avaux

De övernattade alltid på prästgårdar, men denna gång hade Charles Ogier kommit bort från sitt följe och kört vilse och fick övernatta på en bondgård.  En stor lång karl med yvigt skägg bjöd in honom i stugan Charles Ogier  beskriver den natten så här:

“Jag steg in i stugan och där jag såg hans hustru och barn sitta framför brasan. De tittade nog så förundrande på mig och bjöd mig strax vassla att dricka., ty de hade varken öl, vin eller vatten, Den mat jag fick var ej bättre: en salt strömming som den smutsiga hustrun (det är otäckt att tala om) vände på halstret, samtidigt med att hon kammade ett skabbigt barn och sög på fingrarna”.

Ogier var rädd att “långskägget” skulle mörda honom och ville inte stanna i den varma men smutsiga stugan, utan lät sig föras till en otät kammare i andra enden av gården där vindarna hade fritt spelrum. Allt gick emellertid väl, och nästa dag ledde bonden “den gode mannen”, fransmannen tillbaka till hans sällskap.

Ovanpå krigen kom så missväxterna 1632-1634. Troligen orsakad av både bristen på arbetsfolk och på tillfälliga klimatförändringar. Det blev både svalare och fuktigare, vilket
ledde till förödande frostskador. Vad Magalotti fick erfara var vad som kom i kölvattnet efter missväxtåren.

Erich Larsson var bonde till 1644. Så 1645 tar son nr. 2 Olof Eriksson över gården. Var fadern nämndeman så togs även det över av den sonen som tog över gården, sådana ämbeten ärvdes ofta.

Erich Larsson blev ca 71 år.

Olof Eriksson född ca 1610, Hyngelsböle, Nordmaling,   † 1683     73 år

Olof Ersson=Eriksson, var en storbonde i Hyngelsböle redan från födseln. 1645 hade gården 14 1/2 seland, 10 seland  + 4½ seland i Toböle. 1 Seland är 3458 kvm eller 0.35 ha. Olof Eriksson var allstå ingen liten bonde han hade sammanlagt 10 ha mark. Vi kan alltså med glimten i ögat säga att vi kommer från en storbonde släkt. Förmodligen var han ägare till en hel del skog också. Men som alla storbönder var han ekonomisk.

Hyngelsböle är känt för sitt fina fiskevatten. “Laxens dag” i Hyngelsböle drar varje år ca 200 fiskare till de gamla vattnen där våra förfäder la ut sina laxtinnor. På 1600-talet var en stor by 4-5 gårdar byggda nära varandra.

1600-tals gården Tjarn i Hyngelsböle

Någon gång ca 1649 gifter sig Olof Eriksson med Brita Larsdotter från Brattsfors i Nordmaling. Det är första gången vi vet vem frun i huset är. Det är också första gången namnet Lars kommer in i släkten. De döper en av sina söner till Lars efter Britas far.

Olof och Brita fick 5 barn tillsammans:
Erik Olofsson ca 1650  – Hyngelsböle, Nordmaling          †   10 nov 1723   ca 73 år
Olof  Olofsson ca 1650 – Hyngelsböle, Nordmaling          †   1708                ca 58  år
Lars Olofsson ca 1650 – Hyngelsböle, Nordmaling          †
Brita Olofsdotter 1657  – Hyngelsböle, Nordmaling         †   1736                ca 76 år
Dordea Olofsdotter ca 1660 –  Hyngelsböle, Nordmaling †    1721             ca 61 år

Ur domboken 17 februari 1649 kan man utläsa att Olof var en storbonde, men med drag av storbonden i “Raskens. De hade soldat torp som skulle rustas upp och soldaterna skulle ha sin rättmätiga del av utsäde mm. Olof Ersson hamnar i rätten där soldaten Per Larsson i Hyngelsböle vill göra förbättringar på sitt torp. Där står följande: “Alltså är parterna här inför rätten med handsträckning således förente blevo att Olof Ersson skall/förutom knäcktståndet/ giva benämnda sin soldat – 20 daler kmt i villgode. (kmt=kopparmynt)

Målning av en Rummelpottspelare från 1600-talet

Musik tillhörde vardagen, man sjöng och trallade oavsett om man satt framför spinnrocken eller var ute på åkern och plöjde. 1600-talet är känt för sina “skillingtryck”. Det var ett häfte som kostade en shilling och som bara innehöll texter som oftast handlade om något som hänt. Till varje text stod det vilken känd melodi som texten skulle sjungas till. Skillingtryck är uppbyggda på samma sätt som våra “snapsvisor”.

Instrumenten som man använde var flöjt, fiol, mungiga och rummelpott. Rummelpott var en sorts trumma gjord av en kruka man spänt skinn över.


Teckning av resande Italienaren Lorenzo Magalotti 1674
Tre skattebönder och en pojke.

Olof dras åter igen inför tinget den 13 februari 1665. Denna gång beskyller han tillsammans med Jacob Larsson i Bressebacka, Pål Pålsson och Per Eskilsson i Agnäs, Johan Nilsson i Djupsjö att Olof Svenssons hustru Rågjierd för lövjeri och trollkonst. Anledningen till denna beskyllning är att hon enligt dessa män haft större nytta av sin boskap än vad de andra har haft av sin boskap. Ingen hade sett henne göra något speciellt med sin djur, men något hade hon säkert gjort.

Även Mårten Nilsson med sin hustru och Johan Eskilsson i Orrböle hava på kyrkovallen beskyllt hustru Rågjierd för lövjeri och hotat henne därför Tingföra.

Två nämndemän Zeibbjörn Larsson och Per Abrahamsson i Öre vittnade för på Rågjierds sida talade om att Rågjierd i deras by är uppfödd och där i byn vistades i 40 år innan hon blev gift och hela tiden ställt sig ärlig och väl.

Även kyrkoherden intygade att Rågjierd inte var brottslig.  Alla som beskyllt Rågjierd blev dömda att böta tillsammans 40 riksdaler treskiftes. Och Rågjierd friades från alla misstankar.

På den här tiden var det enkelt att beskylla någon för trolldom så fort det gick något bättre för någon annan än en själv.

Så var det dags igen!!

Olof had een förmåga att hamna i rätten.  Fyra år senare den 2 april 1669 är Olof inför tinget igen men denna gång för ett jordeköp som hans granne gjorde 1634, gällande arvskifte efter salig Algot Svensson i Hyngelsböle. Jorden det rörde sig om var en stång jord som gränsade till Olofs marker. Den marken såldes senare till Erich och brukades även av sonen Olof. Olof får behålla sin mark trots att Märit Ersson har lämnat in klander.

Lawrence Magalotti – En sann tillbaka blick i 1600-talets Sverige


Lorenzo Magalotti

Sommaren 1674 reste en Italienare vid namn Lorenzo Magalotti runt i Sverige. Idag hade han ansetts som spion och utvisats. Men 1774 kunde fick man ta reda på vad man ville om Sverige. Han beskrev utförligt vad våra politiker tyckte och tänkte, all information han kunde få om våra militära ställningar m.m. Han skrev också om hur bönderna bodde på landet. Boken innehåller 87 handskrivna ark varav 21 illustrationer.

Magalottis illustrationer är som nutidens fotografier. Han ritade av det han såg på sin resa genom Sverige. Även det som han inte tyckte om personligen. Därigenom ger det en ganska trovärdig bild av 1670-talets Sverige. Han skrev följande:

“De fattigaste och böndernas bostäder är av ett ännu tarvligare byggnadsätt / än stadsbornas /. I den uppföres endast eldstaden av tegel / taken täcks med näver och över det hela läggas torvor med gräs.
Då detta grönskar om våren och sommaren, ger det ett utseende av en äng och är en skönhet för ögat, så vitt det är möjligt under sådana förhållanden”


Magalottis illustration 1674:
Exteriör av timrad stuga med torvtäckt tak.
I de öppna fönstren en kvinna med trästop och en man.
Framför huset en man med yxa över axeln.

Magalotti skrev inte som de tidigare reseskildringarna beskrev, den svenska gästfriheten utan karaktiserar svenskarna som lättrogna, misstänksamma, högdragna och dessutom:

“De är också lata samt långsamma i att fatta beslut i fråga om det de bör göra. De gör anspråk på ersättning för minsta småsak” högdragna och dessutom lösmynta hvad hemligheter beträffar, tungrodda och lättrogna.
»Svenskarna», säger han, »äro fiender till mödan, och om man vill att de skola arbeta, är det nödvändigt att de nästan förgås af brist och’umbäranden.» Som bevis på deras lättrogenhet pekar han på häxprocesserna: »Aldrig får man höra talas om annat än trolldom i de norra provinserna . . . Hämndlystnad och förtal vinna här terräng”


Magalottis illustration 1674: Norrlänningar

Eftersom det var Olofs förstfödda son Erik som skulle ta över gården bodde Erik kvar på gården i Hyngelsböle.  1675 gifter sig Erik då 25 år med Mareta Olofsdotter från Järnås, Nordmaling.

1679 är fadern Olof Ersson fortfarande Tolvman  i Hyngelsböle. Olofs tredje son Lars Olofsson vill däremot resa till Stockholm. På denna tiden var man tvungen att be Tinget om ett utresepass om man ville lämna socknen oavsett orsak. På så vis höll man reda på och höll kvar folket så att man hela tiden hade tillgång till pigor och drängar.

Lars Olofsson nekas av Tinget att resa till Stockholm men han åker ändå. Lars tar sig norr över till Umeå där han åker med Borgaren Östen Östensson per båt till Söder i Stockholm eller däromkring.

   
Bild till vänster: Magalottis illustration från 1674 visar ett  skärgårdsfartyg, kanske ett sådant Lars rymde till Stockholm med. Den har sydd bordläggning  av rep. Dvs. bordläggningen bands ihop med rep.

Bild till höger: Målning efter Willem Swiddes gravyr ”Stockholm från Kastellholmen från 1693 

Så den 12 mars 1679 är det dags för fadern Olof Ersson att gå till Tinget igen. Olof har låtit sin son Lars nr. tre i barnaskaran  att resa från  byn utan utresepass.  Eftersom Olof är en Tolvman och är väl insatt i lagar och förordningar, ser de övriga i Tinget inte detta brott med blida ögon. Han döms till att böta ……. och sonen Lars Olofsson tages under Kungl. Majts. Brev för lösdriveri.

Fadern Olof var en väldigt flitig man i Tinget, den 29 mars 1682,  72 år gammal är han där igen och klagar på att byamän från Löde och Moo har sina laxtinnor för länge i Lögeååhn.

Laxtinna

Man fick ha sina laxtinnor i vattnet i max 1 1/2 dygn, dessa män hade haft sina laxtinnor i vattnet i 6 dygn och täppt till vattenflödet. Varje gård hade sitt fiskevatten och det var deras levebröd, så det var  väldigt viktigt att dessa lagar följdes.

Någon gång mellan  april 1682 och mars 1683 dör både Olof och hans fru Brita på gården i Hyngelsböle.  

Magalotti var en riktig ”svensk kännare” som tog pulsen på det svenska livet på landet och i staden. Han tyckte mycket om allt och tur är väl det att han satte det på pränt. Som en sista redogörelse om vad Magalotti ansåg om den svenska arkitekturen så skrev han följande:

”Man bygger storartadt. Svenska arkitekter resa till Italien, men deras klena begåfning är öivermäktig den goda lärdomen. Slöseriet åstadkommer skulder, men man kräfver ogärna adeln. De lägre klasserna däremot äro mera sparsamma och lämpa sig genom sin härdighet för krig. Men någon dristighet som verkligen förtjänar detta namn finner han ej. »Högst sällan gripa de till vapen, fastän de säga hvarandra kränkande ord med värjan vid sidan.» Umgängeslifvet består endast i dryckeslag. Man känner ej andra »conversazioni» än med glaset i hand.

Och förhållandet människor emellan betecknas med detta uttalande om Karl Gustaf Wrangel: »Han är allmänt älskad, d. v. s. han är ej hatad, hvilket är det enda sätt, hvarpå denna nation förmår älska.”

Inte mycket man kan säga om detta!!!

Vill du läsa mer grundligt vad dessa män skrivit om sin tid i Sverige på 16-1700 talet så finns boken att läsa här:
Vad utländska resenärer sagt om Sverige

Vad hände sedan ?   Fortsättning Släkten Nordvall 1650 – 1855