Sonja (Johansson) Vidar berättar om sin barndom och sitt liv
Född: 14 feb. 1913
Död: 12 okt. 2008
95 år
Den 14 februari 1913 på Alla Hjärtands Dag födde Elin Johansson en liten flicka som döptes till Sonja Concordia. Sonja var Elin och Oscars 6:e barn. I familjen fanns redan en son och fyra flickor. Sonja föddes i torpet Stockmyra, Sörby i Landeryds församling utanför Linköping. Sedan 1789 har det bott familjer i torpet Stockmyra, 1945 revs torpet och blev ersatt av en villa.
Sonja berättar: Vi fick en lillebror i september 1916. Han döptes till Karl men han dog bara någon månad efter födseln i torpet Stockmyra. Jag var nästan 4 år och jag kommer ihåg att det stod en liten trälåda som pappa hade snickrat ihop i vedboden, och jag visste att vår lillbror Karl låg däri.
Sommaren 1919 när jag var ca 6 år, skulle jag och Dagny gå till mormor Lovisa i Jordstorp och hälsa på. Vi gick barfota för skor fick man inte slita på på sommaren. Vi gick över stock och sten genom Harvestaskogen ner mot Sturefors tills vi kom fram till mormor Lovisa.
mormor Lovisa Cederqvist
Först fick vi tvätta av oss om fötterna. Mormor Lovisa bodde uppe på kammaren hos sin son Albert och hans fru Anna. Uppe på kammaren hade mormor en stor imperialsäng som hon bäddade rent i med vita lakan. Sedan fick vi krypa ner i stora sängen. Mormor Lovisa satte kaffepannan över den öppna elden och så bjöd hon på tunna kakor som hade formen av eklöv med pärlsocker på. Där satt vi i sängen uppe på kammaren och sörplade kaffe och fick kakor. Det var en höjdpunkt som jag aldrig glömde. Lovisa var väldigt snäll. Till kvällsmat kokade mormor Lovisa ärtsoppa med fläsk bit och morötter jag och Dagny fick smaka, det var så gott så gott.
Lovisa var väldigt snäll. Till kvällsmat kokade mormor Lovisa ärtsoppa med fläsk bit och morötter jag och Dagny fick smaka, det var så gott så gott. Ärtor, morötter och fläsk kom från den egna gården. Albert som bodde på första våningen med sin fru Anna satt på en stol i köket och spelade dragspel. Albert och Anna hade ett par kor och en häst. Jag kommer ihåg en annan gång då vi var hos mormor Lovisa när vi var barn. Då hade dom en kalv. Då satt vi på staketet och kalven sög på tårna. Albert han var alltid glad, han var också väldigt stolt över sitt fick ur som han hade i västfickan. I samband med järnvägar och tidtabeller fick hela Sverige en gemensam tidmätning, det blev viktigt med klocka. Rovan i västfickan blev en statussymbol.
Jordstorp, Vist, där Lovisa bodde uppe på kammaren
Foto:Anders Johansson
Pappa Oskar Johansson var från början lantbrukare i Stockmyra Sörby i Landeryds församling, men tröttnade på det och började sedan som byggare, snickare och blev till sist egen byggmästare. Oscar var väldigt stark, han bar plank hela dagarna. När jag var 7 år så var vi sammanlagt 9 barn och då flyttade vi in i det egenhändigt byggda huset Oskarsborg.
Oskarsborg, Hjulsbro
Huset hade ett kök till vänster innanför ytterdörren och två rum till höger på bottenvåningen, på vinden fanns ytterligare ett stort rum med kök. Där bodde Nisse (den äldsta pojken). Jag och Majlis min bästa vän lekte mycket där uppe på vinden. Vi lekte ofta symöte. På sommaren sov vi på vinden också.
När pappa kom hem från arbetet kunde alla barn vara med mamma i köket, prata och leka med varandra men när pappa kom hem blev det knäpptyst. Då började vi en efter en att trappa ut från köket. Bara för att vi hade sådan respekt för honom. Egentligen måste det varit ganska tråkigt för honom att aldrig känna sig omtyckt av sina egna barn. Det var bara Mai den yngsta dottern som vågade krypa upp i pappas knä och sitta och småprata med honom. Annars hände det aldrig.
Flygfoto över Hjulsbro och Holmsvägen t.v. Huset med röda
cirkeln är Oscarsborg. Foto taget 1935 av Flygfrakt.
Det var knappa förhållanden där kappor ,skor och andra kläder ärvdes ner i leden. På vintern hade vi yllemammelucker med strumpor. Strumporna satt fast med nålar i mammeluckerna. Men mellan mammeluckerna och strumporna lyste benet bart. Mössor hade man givetvis på vintern men inte sådana mössor som gick ner för öronen. utan dom satt på huvudet men inte mer. Men det var inte så varmt hemma i husen heller så vi blev härdade. På vintern var det is på fönstren på insidan när vi vaknade. Vi låg tre barn i en säng skavfötters och så hade vi ett stort täcke som vi delade på. Men en god vän till mig dog i lungsot som liten.
Mamma Elin var en mjuk och mycket snäll person. Hon hade 10 barn och aldrig att hon behövde höja rösten åt barnen. Men pappa Oscar han var väldigt sträng. Jag tycker han bara var dum. Vi kalla alltid pappa för ”Gubben” när vi prata om honom och det gör jag än.
Mamma Elin Johansson 22 år och 65 år
Kakard – heter den lilla runda broschen som män hade i slipsen. Pappa hade en sådan på kortet. Det var bara det högre stånden som hade det. Han var ju inte något högre stånd. Men han ville väl loss (låtsas).
Oskar Johansson 21 år och sista kortet på Oskar 85 år.
Min bästa vän hette Majlis Karlsson, hennes föräldrar var väldigt rika.Vi bodde vid Möjetorp vid landsvägen. Majlis Karlsson bodde lite nedanför oss. Majlis pappa var kamrer Karl G Karlsson på spikfabriken i Hackefors och hennes mamma hette Nanny.
Spikfabriken i Hjulsbro 1907
De hade bara ett barn Majlis och hon var tjock och hade massor av leksaker. Majlis hade ett dockskåp som var lika stort som mitt vitrinskåp i stora rummet. I det skåpet saknades det ingenting, allt man kan tänka sig fanns där. Karl G var alltid så snäll mot mig. Majlis var väldigt bortskämd och enda barnet och fick hon inte vad hon ville ha så la hon sig på golvet och skrek. Och det hade aldrig gått för sig hemma hos oss.
Huset som familjen Karlsson bodde i hade kontor, matsal och massor av annan lyx för den tiden och jag älskade att vara där. Toaletter hade man inte inne utan de hade vita latrinhinkar med lock som Majlis mormor Selma fick bära ut varje morgon. Hon hade sin säng i köket och hjälpte till med allt i hushållet. Majlis behövde aldrig göra något hemma. På den tiden vågade man inte säga något, så jag råkade ut för en del arbetssysslor. I köket fanns tre långa hyllor med kopparsaker och en dag fick jag putsa allt detta. Majlis var smart hon försvann spårlöst medans jag putsade all koppar.
Nanny, Karl och Majlis Karlsson, Hjulsbro
Jag fick även plocka potatis och putsa silver. De hade en hönsgård där jag och Majlis ofta gick och plocka ägg och hjälpte till lite här och där. Vi lekte varje dag och Majlis mamma och pappa var jättesnälla mot mig. En dag hade Majlis mamma sytt två likadana klänningar, klänningarna var sydda av ett rutigt tyg som vi skulle ha till skolavslutningen. Men jag hade inga fina skor så jag fick ha mina svarta kängor som vanligt men en ny klänning var inte var dag som man fick.
Ibland hände det att jag fick ett par ören här och där när jag hjälpte till t.ex hos Karlssons. Efter att ha jag sparat ihop till 2 kronor bad jag pappa att han skulle köpa mig ett par svarta lackskor med slejf över foten. Pappa åkte till stan och kom hem med skorna som visade sig vara för små till min stora sorg. Han hade glömt att mäta min fot innan han åkte. Jag hade dom någon gång men fick alldeles för ont i fötterna och jag var så rädd för pappa att jag inte vågade säga något till honom. Så var det på den tiden. Pappans ord var lag.
Karl G. Karlsson, dottern Majlis, Nanny och familjens hund.
Jag gick i skola i Hagebyskolan i Hjulsbro. Det fanns inga skolskjutsar på den tiden 1920. Man fick gå i ur och skur. När det regnade fick vi sitta i blöta kläder tills det var dags att gå hem igen. Hemma skulle kängorna torkas så då fick man vara inne resten av dagen eftersom vi hade bara ett par kängor var. Det fanns bara en skolklass och i den klassen gick alla barnen i olika åldrar från 1:a klass till 6:e klass. Man gick bara 6 år i skolan sedan kostade det pengar När vi barn var 12-13 år fick vi börja jobba och flytta hemifrån.
Hagebyskolan ca 1920, Hjulsbro. Sonja är flickan under den röda pricken.
Pappa var en riktig hårding. Han drog ut sina tänder själv i vedboden. Han gick aldrig till smeden för att dra ut en tand. Han låste in sig i vedboden tog tången och skrek i kapp med smärtan. Oscar var hård mot alla. Kom man hem och sa att man slagit sig fick man en snyting till.
När jag var 10 år så gick jag, Karin och Greta till ån för att bada med Oscar. Brorsan Nisse åkte på cykel med Karl-Axel Rosén. De föll sig så oturligt att de körde på Oscar som de alltid kallade för ”pojken” eftersom han var yngst. Jag blev så rädd att jag sprang och gömde mig vid Löfgrens såg. Där kröp jag in tills det blev mörkt. Det var inte förrän mamma Elin kom och letade efter mig som jag tordes komma fram.
Ibland så var vi ute för länge och vågade inte gå in genom dörren. Då stod vi och tittade in genom fönstret och väntade tills ”Gubben” hade gått och lagt sig. Då vågade vi oss in, då var det inte farligt längre.
Som barn fick jag låna cykel av min bästa vän Majlis. Hemma hade vi en jätte gammal cykel som inte hade någon broms. Den cykeln körde jag och några till ner i Stångån och så fick vi skäll igen. Vår pappa kallade vi alltid för ”Gubben” när han inte hörde, för han var inte snäll och inte barnkär. Han skulle aldrig gjort så många barn. Jag tycker att han var klumpig.
Eftersom mamma och pappa hade så många barn var det inte ofta vi fick leksaker att leka med. Jag hade en tygdocka som mamma Elin hade sytt åt mig. Den hade ögon av knappar, hår av garn och sydd näsa och en mun. Men det var min docka. Det var annorlunda då man lekte med vad man hade, man lekte bondgård och gjorde kossor och gris av kottar med ben av pinnar som man tryckte in emellan kottebladen. Man sopade undan gräs och stickor så jorden kom fram så la man pinnar som visade var väggarna gick och gjorde spiltor och satte sina kottedjur där.
Något som också var väldigt roligt var att leka affär. Ljung var kaffe, stora blad var påsar som man lade allt man hade handlat på och sedan drog man skaftet genom bladets topp och fick på så vis en liten påse som man bar i skaftet. Kamomillblad var ägg, det gula i mitten på prästkragar var snus. Hundkex som har ihåliga stjälkar blev cigaretter, olika bär var olika typer av bröd. Man gjorde geggamoja och rullade köttbullar. Stenar i olika storlekar var pengar. Man höll på i evigheter att hitta på olika saker och alla gjorde sin affär som man sedan gick och handlade hos varandra. Man lekte mycket utomhus eftersom man var så många barn och så få rum så var det enda möjligheten.
Utsikt över Hjulsbro 1921
Till speceriaffären gick man om man skulle köpa kaffe och socker och sånt annars så köpte man mjöl och rågmjöl i 5 kg säckar direkt från kvarnen. Strömmingsgubben kom med en skottkärra fylld med strömming och sålde till husen. Förr i tiden åkte det runt bilar som sålde kött och korv.
Vid 4 tiden var det middag och mamma hon lagade allt rotmos, stekt strömming, puddingar, stuvningar, äpplen hur mycket som helst, kålrötter, päron. Mamma hon koka saft och la in gurka och andra grönsaker. Allt bröd bakades hemma men vi hade inte brödet i skafferiet utan i kökssoffan. Mamma bakade så goda bullar men det var skorpor som man hade till vardags.
Speceriaffären i Hjulsbro 1901
Småkakor bakade mamma bara när det var kaffekalas, och vi barn fick aldrig några kakor. Det var en gång som jag såg mamma gå upp på vinden med ett par kakburkar i plåt som man hade på den tiden. När mamma gått ner igen smög jag tyst upp på vindnen och tog en kaka av varje sort och åt upp och det var så gott.
Så firade vi jul på 1920-talet
Julgran hade vi varje år, pappa gick till skogen och högg en. Girlanger hade vi som vi gick runt granen med, kulor i vackra färger, julgranskarameller med brunsocker i. Det lukta så gott det lukta gran. Julafton var högtidligt, pappa tog fram bibeln och läste. Han gick ensam till kyrkan på julafton. Julklappar hade vi inte utan man kunde få ett äpple eller några karameller.
Vi hade väldigt mycket mat. Till julen köpte vi en halv gris. När huvudet var kokt drog vi barn ut tänderna på grishuvudet. Pappa hade så mycket tänger och grejer. Då lekte vi tandläkare men man svor aldrig även om man inte fick bort en tand. Jag kommer ihåg att Greta var med i köket.
En julafton hade jag varit hemma hos Majlis och när jag skulle gå hem följde Majlis pappa mig hem i mörkret och vid grinden till vårat hus så sa vi adjö med varan. Och istället för att bocka så tog han av sig hatten och neg och jag tyckte det var så roligt, jag skratta så dant. Han var väldigt snäll.
Karl G. Karlsson
Till jul kokade alltid Majlis pappa glögg, det doftade så gott och jag tyckte var så mysigt eftersom man inte gjorde det hemma hos oss. Jag var mycket hos Majlis eftersom hon var ända barnet, hon var väldigt snäll . Jag brukade sova över hos henne och blev på så vis lite bortskämd för en kort stund.
Karlssons hade alltid julgransplundring. Det var så roligt, vi sjöng och dansade runt granen och så fick vi en godispåse och ett äpple. Karlssons hade även nötter och karameller som dom bjöd på. Det fick man ju aldrig hemma. Men dom hade ju bara ett barn Majlis, vi var ju så många, då blir det något annat.
En gång så gick vi ner till ån och skulle åka skridskor jag var nog en 12- 13 år. Vi hade skridskor som man band fast en skena under kängan med remmar eller snören, och så åkte man. Men just den här dagen så ramlade jag och slog i min axel så in i vassen, jag tror nog att jag bröt något. Men man vågade inte tala om något när man kom hem då hade jag fått skäll av pappa. Jag kommer ihåg att jag var bjuden på julgransplundring hos Majlis på kvällen. Det var så roligt men jag hade så ont så jag kunde inte skratta. Ja det var så på den tiden.
Pappa hörde jag svära en gång, han höll på att bygga något och gjorde en grej och spiken gick snett då sa han jävlar. Men det var enda gången pappa svor så vi hörde det. ”Vi gör det i morgon” fanns inte i vokabuläret. Allt gjordes färdigt samma dag. Bara om man sydde, tog man tag i det dagen därpå.
Min lillasyster Karin var avundsjuk på mig jag för jag hade så vackert hår. Då sa mamma Elin till Karin att om du borstar ditt hår lika fint som Sonja så får du lika vackert hår. För att håret skulle bli vackert använde vi äggula och tvätta håret med. Mamma hon sa inte så mycket men vad jag kommer ihåg är att hon sa: Sonja det finns ingen som kan lura henne, det var det ända mamma sa om mig.
Karin
Alla barnen konfirmerades i Landeryds kyrka. Till konfirmation hade jag en vit ny klänning med lång ärm med ett påsytt förkläde-extra påsytt, svarta skor, svarta strumpor.
Landeryds Kyrka, Hjulsbro
Jag hade nyss konfirmerats och var 12-13 år när jag började jobba som barnvakt/husa hos ingenjör Lindell som jobbade på Sockerbruket. Jag tog hand om 3 barn, man fick inte gå hemma och lata sig. Alla fick arbeta och jag tjäna 8 kr i månaden som mamma och pappa fick.
Lindells hade en sommarvilla på Logevägen som låg nere vid Sockerbruket. På hösten flyttade dom in till stan till Linköping. Jag var aldrig ute, fick endast gå ut för att handla mjölk. Jag leddes (saknade) hem jag var ju bara ett barn, jag hade ingen att prata med förutom barnen. Fru Lindell skötte hushållet och jag fick hjälpa till.
Jag var tvungen att sluta samma höst annars hade jag less ihjäl annars hade jag blivit sjuk. Jag vet det var en lördag när jag åkte hem med bussen ut tilll Hjulsbro. Och gud förstår du det var som jag fått en miljon. Innan jag åkte hem gick jag in i en en affär på St Larsgatan och köpte ett par strumpor för 95 öre. Det glömmer aldrig. Jag var så glad när jag kom hem så det första jag gjorde var att baka en sockerkaka.
Så kan buss från 1920 Ford TT ha sett ut som Sonja åkte hem till Hjulsbro med från Linköping.
När jag var 13 år 1926 så var det invigning för Rosenhyddan i Hjulsbro som var ett cafe. Vi var ett gäng som stod utanför vid staketet och pratade och skojade. Min pappa var känd för att vara en elak sak. Så när de andra barnen såg Oscar så skrek de: ”Nu kommer gubben” och alla sprang åt var sitt håll. Jag var där med Greta, Greta såg farsan men inte jag, så hon hann att gömma sig. Så när jag och Greta kom hem väntade ”Gubben” i hallen på oss båda. Greta gick före och jag var den som fick ta emot örfilen. Det var en rejäl smäll jag stöp rakt in i symaskinen som stod i köket och slog i huvudet så jag såg stjärnor. Efter det hade jag problem med migrän i många år.
Temperament i släkten……
Pappa hade en syster som hette Anna hon var gift med David. Anna var min faster. Anna hade stånd i saluhallen där hon sålde kött. Hon var ett rekordeligt fruntimmer hon kunde stycka grisar. Men David var en liten filur och Anna var inte lättlurad. En dag kände hon på sig att något var i görningen och åkte hem. Så när hon kom in genom köksdörren såg hon att det stod det två glas vin på bordet. Hon for ut genom köksdörren och slog till David så han stöp. Vin var inget vardagsdricka på den tiden.
Anna och David var välkända i Hjulsbro, och man kan tänka att kaka söker maka för David han lyckades alltid hamna i trubbel. David hade väl sagt eller gjort något som inte var så bra så då gick Anna och pumpade upp en hink iskallt vatten från källan och hällde över David i ett obevakat ögonblick. Och med en tillbaka blick och en jämnförelse med sin bror Oscar så verkar det som om syskonen Anna och Oscar var väldigt temperamentsfulla.
På Cafe Rosenhyddan började jag att servera kaffe, det blev mitt andra jobb. Jag arbetade för Fru Tengroth och jag var så glad för det, för det var ju så nära hem. Jag fick sova hemma varje kväll. Cafe Rosenhyddan låg ovanför där vi bodde och bredvid bodde Majlis Karlsson i ett stort hus.
Tilbaka till stan…..
När jag var 15 år fick jag flytta in till Linköping igen. Jag jobbade hos Greta Molin hon bodde på Skolgatan och hon hade 3 systrar Anna, Ebba och Ellen. Jag hade ett förkläde inget märkvärdigt, Greta var så snäll och hon målade små blommor på mitt förkläde, det blev så fint. Dom hade en stor St. Bernhards hund som hette Pilo som jag fick gå ut och gå med. Pilo fick eksem i pälsen och han var brungul och vit. Vid huset fanns en stor gårdsplan med ett stort vårdträd i mitten med gräs under och så var det en del bygggnader runt omkring där fick Pilo ligga. Jag blanda ihop vatten och vetekli och gjorde en sörja av det, som jag sedan fick jag smörja in hela hela hunden, tassar och huvet ja hela kroppen. Sedan fick han ligga där en stund tills jag sköljde av honom. Greta Molins bror jobbade på ett stort mejeri,och hans fru var hemkunskaps lärarinna. Dom hade det riktigt bra ställt hela familjen, dom åkte till Stockholm och köpte kläder. Och det var väldigt exklusivt på den tiden.
När jag var så där en 18 år fick jag anställning hos en dam Fröken Berg i Linköping. Hon var ogift och hade inga barn, hon hade en liten mjölkaffär Mjölkcentralen på Nygatan där hon sålde mjölk, jäst, socker och en massa annat. Pappa Oscar handlade mycket av Fröken Berg bl.a. Mjöl.
Hon bodde på Repslagaregatan mitt inne i stan där hon hade en stor våning. Hela våningen var möblerad med gamla dyra antikviteter. Fröken Berg var rik som ett troll och snål som ett troll. Men hon var snäll.
Jag tjänade 25 kr i månaden hos fröken berg. Fröken Berg hade en symaskin, på den fick jag sy sockersäckar till affären och lakan, men jag använde den till att sy klänningar till mig själv också. Vilken tur jag hade att hon hade en symaskin annars hade jag fått sy för hand. Då kostade ett klänningstyg 4-5 kr. Jag hade ett par vita tygskor på sommaren och för att hålla dom vita och fina använde jag vit krita för att vita till dom, som jag sedan borstade av. Vinterkläder var dyrt så vinterkappan köpte jag på avbetalning 10 kr/månaden, man gjorde så på den tiden.
Det ansågs även fint att ha vita händer men med det grovjobb som flickor fick utföra från unga år blev händerna förstörda och skinnet grovt. Men man fann en lösning på det problemet också. Jag använde citron på händerna eftersom citronsaften gjorde händerna vita och mjuka.
Nygatan, Linköping
Nygatan, Linköping
Fröken Berg var en riktig snåljåp. När jag fyllde år fick jag 35 öre till en biobiljett. Ja det var så på den tiden man fick inget gratis. Men jag trivdes så bra hos fröken Berg.
Jag sov i kökssoffan, inte hade man eget rum inte. I köket fick jag koka vatten på gasspisen och göra i ordning varmbad åt fröken Berg, jag fick även göra i ordning hennes fötter och pudra dom. Fröken Berg hon var aldrig snäsig, hon var trevlig.
En gång så blev vi hembjudna på middag hemma i Hjulsbro. Mamma hade gjort i ordning en stek och till efterätt hade vi katrinplommonsuffle med vispgrädde och kaffe. Sedan tog vi bussen tillbaka till Linköping och Fröken Berg betalade för mig också. När vi kom in till stan så gick vi av på St Larsgatan och så gick vi ner till Repslagaregatan där hon bodde. På kvällen gick vi förbi Lampes nere vid Järnvägsparken det var en sommarkväll och de spelade så vackert. På sommaren hade de en uteservering med en stor balkong under de stora träden och sedan gick vi hem. Det var trevligt.
Fröken Berg, hon gav inget bort. Ibland brukade jag titta i Fröken Bergs lådor. I dom hade hon bl.a. puder som luktade så gott. Ibland när jag inte hade något att göra så brukade jag titta i hennes byrå. Det var en konstig byrå med en lång klaff på högra sidan med nyckel som mota alla lådor. Öppnade man klaffen som en dörr kunde man öppna lådorna och nu visste jag var nyckeln var. Där hade fröken Berg lagt snyggt och prydligt bla annat fasanfjädrar och plymer som man hade i hattarna på den tiden. Plymerna var från 1800 talet, de var så vackra. Jag provade plymerna och luktade på pudret i lådorna. Fröken Berg hade guld speglar i alla rum så jag kunde spegla mig.
I den nedersta lådan stod det ett skrin som jag tittade i och lyfte på locket, hela skrinet var fyllt med pengar buntar med sedlar. Hon skattade inte för sina pengar. Hon var gör rik. Det var buntar med 50 lappar 100 lappar 1000 lappar inget silver bara sedlar. Jag rörde aldrig någonting men det var ju intressant när man kom från ett hem som inte hade så mycket av den varan. Det var en mycket vacker våning som Fröken berg hade. Hon hade Emma möbler i röd sammet, guldspeglar som gick från golv till tak och stora ljuskronor.
Hos fröken berg städade jag, tömde askkoppar såg till att det fanns rent vatten och bädda. Jag fick gå till kyrkogården och sköta om hennes gravar och trots att hon var så rik satte hon aldrig en blomma på gravarna. De ger inte bort ett öre de som har.
Samma typ av byrå som mormor berättar ommed klaff på högra sidan som låses med ny
Fröken Berg hade en systerson Åke, som bodde hos henne i lägenheten. Han var ful men han var en kul typ. Han jobbade på en fabrik någonstans. Han hade utslag och stora bölder på ryggen. Han fick sova i den stora salen, det var det finaste rummet. Fröken Berg hade eget sovrum och så hyrde hon ut ett rum till en som jobbade på SJ. Ja hon tjäna pengar på allt.
Elna min storasyster som var tre år äldre än mig, jobbade som kallskänka på Kasino i Linköping.
Syster Elna
Dit gick jag och hälsade på ibland. Då var det fest då åt vi så vi höll på att storkna. Där fick jag biffar, inlagd fisk och ja allt möjligt gott. Där fanns ett stort skafferi. Elna brädde glatt smörgåsar som vi satte i oss. Jag hade tur att någon av mina systrar jobbade i stan. Jag hade Elna på Casino och så hade jag faster Anna i Saluhallen.
På söndageftermiddagarna var man oftast ledig ett par timmar. Då gick många människor på stan och tittade i skyltfönstren och stannade kanske på ett konditori för en kopp kaffe. Stråket gick från St. Larsgatan och upp på Drottninggatan. Det var också ett sett att spana på pojkar och vise versa. Det var 134 som jag och Elna gick bakom ett par pojkar och den ena pojken hette John Vidar. Vi visste inte hur vi skulle få kontakt med dom så Elna tog sin hattnål och stack den i rumpan på John och så var konversationen igång. John och jag började att träffas. Han var en tjusig kille när han var ung. Jag tyckte mycket om honom.
Sonja 22 år och John 15 år finns inget annat kort.
Vy över Storgatan, Linköping
Vy över St. Larsgatan, Linköping
Som så ofta hände det sig att jag blev med barn 1934 och vi var inte förlovade. Jag var 21 år och John två år yngre 19 år. John bodde hemma hos sina föräldrar Elsa och Oskar Vidar. John arbetade tillsammans med sin pappa Oskar på Tegelbruket i Linköping och John körde skottkärror med tegel. Det var ett tungt jobb. Jag jobbade som hembiträde och hade ingen egen lägenhet, så när jag var i sjätte månaden fick John åka ut till Oskarsborg och fråga pappa om jag fick komma hem och bo hemma tills barnet var fött.
John Vidar 15 år. Fyra år innan John träffade Sonja
Det var inte lätt att komma hem igen. Jag bodde på övervåningen och “gubben” var inte snällare för att man blivit vuxen. John kunde bara hälsa på en gång under dessa tre månader som jag hade kvar innan det var dags. Och det var tråkigt men John å andra sidan jobbade på Tegelbruket och sparade ihop pengar så han skulle kunna ta hand om sin unga blivande familj.
Den 11 januari 1935 föddes så Sonjas och Johns första barn. En dotter som döptes till Britt-Louise. Sonja och John gifte sig borgerligt den fyra månader senare den 27 april 1935. Sonja fortsätter:
Elna och jag köpte var sin sommarklänning. Jag köpte en rosa med svart bälte, den var lång så jag klippte av min klänning och använde den avklippta biten som scafs. Elna köpte en ljusgrön, också lång klänning med kort ärm. Elna klippte inte av sin så jag fick låna den klänningen av henne när vi gifte oss. John köpte 5 st röda rosor och Dagny och Biggan var med som vittnen.
Sonja med Britt-Louise ca 5 månader i knät, lillasyster Gull och storasyster Greta
Den 11 januari 1935 föddes så Sonjas och Johns första barn. En dotter som döptes till Britt-Louise. Sonja och John gifte sig borgerligt den fyra månader senare den 27 april 1935. Sonja fortsätter:
Elna och jag köpte var sin sommarklänning. Jag köpte en rosa med svart bälte, den var lång så jag klippte av min klänning och använde den avklippta biten som scafs. Elna köpte en ljusgrön, också lång klänning med kort ärm. Elna klippte inte av sin så jag fick låna den klänningen av henne när vi gifte oss. John köpte 5 st röda rosor och Dagny och Biggan var med som vittnen.
Det var inget speciellt, vigseln var över på ett par minuter. Mamma och pappa var barnvakt åt Britt-Louise medans vi gifte oss. Efter det åkte vi och hämtade Britt-Louise och sedan åkte vi direkt hem till lägenheten och allt var som vanligt. Det var inga gratulationer och inga telegram. Det var tråkigt. Det var bara att ta av sig klänningen och byta om. Men det var så på den tiden.
Sonja med Britt-Louise ca 5 månader i knät, lillasyster Gull och storasyster Greta
Efter ett par år flyttade vi till Parkgatan 2. i Linköping. Det fanns en ledig lägenhet högst upp i det huset på andra våningen. Det var två rum och kök. Under oss bodde Johns föräldrar. Det var inte bra där. När vi flyttade in fick jag gå ner och sätta mig hos Oskar (Johns pappa) i köket medans Johns mamma Elsa packade upp mitt hem. Elsa bestämde vart alla saker skulle stå. Det var som att komma till helvetet. Det var jobbiga år på Parkgatan, Johns föräldrar kom inte över att jag blev med barn.
John och Sonja på Parkgatan kort efter de flyttat in ca 1938.
Så äntligen började John arbeta för Statens Järnvägar, han hade siktet inställt på att bli lokförare. Den 1 januari 1943 när John var 28 år blev han anställd som stationskarl. Åtta månader senare den 1 september 1943 började John arbeta som lokeldare. Det var ett tungt och smutsigt jobb. Flytten gick nu till Norrköping. Jag var så glad när vi flyttade från Parkgatan, du kan inte ana.
I Mjölby hyrde vi också en lägenhet och där fick jag äntligen göra som jag ville. Och det blev mycket bättre mellan John och mig också.
Du vet det var mycket jobb förr, allt skulle man göra själv. Det skulle saftas och syltas, lägga in gurkor och koka gele och äpplemos. Vi hade en koloni när vi bodde i Norrköping. Till den fick jag cykla, där hade vi potatis, morötter, rädisor vinbär och krusbär. Det var ett himla jobb. Men du vet det var lika för alla, alla fick slita så dant.
Du vet det var mycket jobb förr, allt skulle man göra själv. Det skulle saftas och syltas, lägga in gurkor och koka gele och äpplemos. Vi hade en koloni när vi bodde i Norrköping. Till den fick jag cykla, där hade vi potatis, morötter, rädisor vinbär och krusbär. Det var ett himla jobb. Men du vet det var lika för alla, alla fick slita så dant.
Britt-Louise och mamma Sonja i kolonin
Britt-Louise och pappa John med vår hund Viddie i famnen.
I Norrköping föddes vårt andra barn, en pojke som vi döpte till Lennart. Det var 3 januari 1945. Lennart hade krupp som liten och när han blev sjuk fick jag koka upp vatten i kopparpannan och bygga tält av handdukar för att få ångan att stanna i tältet. Den varma fuktiga luften gjorde det lättare för Lennart att kunna andas. På den tiden kunde man inte bara åka till sjukhuset. Då hade jag fått ta cykeln och det gick ju inte.
I Norrköping städade jag åt en familj, alla ören som man kunde få ihop var ett välkommet tillskott. Eftersom Britt-Louise var 10 år äldre än Lennart så fick Britt-Louise vara barnvakt då jag städade.
Så äntligen 1 januari 1948 blev John färdigutbildad lokförare och placerad i Mjölby. Genom Johns jobb fick vi flytta mycket.
John var ofta borta ett par dagar i sträck när han arbetade. Lokförarna sov över på järnvägsstationerna när de inväntade nåsta tåg. Då skulle han ha matsäck med sig och det var jobbigt. Han skulle ha middag, kvällsmat, smörgåsar , kaffebröd ja allt du behöver för två dagar. Och på den här tiden var allt hemmalagat matbröd, kaffebröd ja allt.
John kör SJ´s lok nr. 3037 – 46 år gammal
I Norrköping bodde vi tills i början på 60-talet då blev John stationerad i Linköping. Där köpte vi oss en lägenhet på Skedagatan 1E, 4 vån. i Tornhagen. Ja livet rullade på och barnen blev stora. Vår äldsta dotter Britt-Louise träffade 1954 sin blivande man från Kasaviken, Husum som hette Lars Nordvall.
Jularna firade vi hemma hos oss. Johns pappa Oskar dog redan 1955. Jag har några gamla fotografier från julen 1955 hemma hos oss på Hästskogatan I Linköping, där hade vi ett riktigt hederligt svenskt julbord där inget saknades.
Där fanns skinka, köttbullar, revbensspjäll, hemmagjord kalvsylta, omelett med champinjonstuvning, inkokta grisfötter, sillsallad, bruna bönor, prinskorv, inlagd sill, strömmingslåda, kräftströmming, julost (den röda Edamern förstås) hembakad jullimpa, gotter och såklart risgrynsgröt.
Ett äkta svenskt hederligt gammalt julbord hemma hos Sonja och John
På bilden John med systerdotter Gunilla Eklöf.
John tillsammans med dottern Britt-Louise och hennes fästman Lars Nordvall julen 1955.
Julkaffe 1955
Längst fram från vänster: Gunilla Eklöf, Lasse, Britt-Louise,
Farmor Elsa, John, Sonja, Lennart, Jan Eklöf, Majlis Eklöf
Från vänster: John, Britt-Louise, Lasse, Johns syster Majlis Eklöf,Farmor Elsa, Sonja, Lennart, Gunilla och Jan Eklöf.
Sist men inte minst det officiella julkortet. Lasse och Britt-Louise har ett antal vakande ögon på sig. Ingen verkar bry sig om fotografen. Ibland säger en bild mer än tusen ord.
Från vänster bak: Farmor Elsa, John
Mellesta raden från vänster: Johns syster Majlis Eklöf,
Sonja, Britt-Louise, Lasse
Längst fram: Jan och Gunilla Eklöf, Lennart – Britt-Louise bror.
Vi umgicks mycket med Arne och Majlis. Majlis var Johns syster. Så Lennart och Majlis och Arnes barn lekte mycket tillsammans. Majlis och Anre hade ett sommarhus vid Järnlunden. Dit brukade John och Arne åka och fiska. Vi hade en tax som hette Bess, men hon kallades för Bessan, Hon var en korthårig tax som älskade att fiska. När John kasta med sitt spö försökte hon alltid ta blänket. Och en gång lyckades hon och fastnade med nosen i kroken. Det var inte roligt. John kom hem utan fisk och ledsen hund.
På Skedagatan 1E i Tornhagen 3:e vån. utan hiss och tvättstuga i Linköping bodde vi i ca 30 år. John fick en hjärtinfarkt tidigt redan när han var 55 år och fick sluta jobba och förtidspensionera sig. Lennart växte upp och flyttade hemifrån och gifte sig. Vi fick barnbarn Lennart gifte sig med Monica och fick en dotter Carolin och Lasse och Britt-Loise fick två döttrar Annica född 21 nov. 1957 och Susanne född 1963.
1985 flyttade vi till Ekholmen.